Se till att ditt barn kommer till skolan undervisningsbart! – ? #Blogg100

Nr 64
Idag måste jag reagera på en insändare igen:

Se till att ditt barn kommer till skolan undervisningsbart!
underskriven av ”Kanske snart en av alla före detta lärare”

Första tanken var ”Ännu en insändare om skolan, men intressant att det är en pedagog som för en gång skull säger sin mening”.

Jag började läsa och andra tanken blev ”Hur tänker du? Du är pedagog!”

Insändaren inleds med dessa meningar:
”Många skolbarns föräldrar borde lära sig veta hut i kontakten med skolan. Du är förälder och ditt uppdrag är att se till att ditt barn är undervisningsbart när det kommer till skolan; du ska ha lärt ditt barn att lyssna och vänta på sin tur, du ska ha läst sagor och böcker för ditt barn, du ska se till att ditt barn är mätt och utsövt, du ska ha pratat med ditt barn så att det har ett språk.” Jag har skrivit av ordagrant, så felaktig användning av skiljetecken och fel ordval får skribenten eller tidningen som publicerat stå för, men bara det är intressant i sitt sammanhang.

Tillbaka till det som står. Om jag hade slagit upp tidningen och läst den här artikeln som förälder, utan koppling till att arbeta i skolan, hade jag gått i taket. Vad menar skribenten med alla du ska? Kan skolan verkligen kräva alla dessa ska av föräldrarna? Jag lämnar denna del just nu, men återkommer till vidare resonemang om skyldighet.

Jag läser vidare och förstår att skribenten har mött föräldrar som inte lämnar hen ifred, utan ständigt, trots skribentens alla försök att göra bra undervisningssituationer och nedlagd tid på kontakt med föräldrar, får sitt uppdrag ifrågasatt. Här har hen en poäng och jag håller med. Vi har ett uppdrag som vi måste följa och ibland kan vi känna oss maktlös i ett möte med föräldrar som oavbrutet ifrågasätter det vi gör.

Men är denna insändare med den ton som skribenten har anlagt rätt sätt att nå dessa föräldrar på? Jag tror inte det. Som jag skrev tidigare, så skulle jag som ”bara” förälder bli än mer irriterad på skolsystemet och lärarens ”långa” ledighet.

Insändaren är som ett av de många åtgärdsprogram som skrivs, där det bara är eleven och föräldrarna som ska göra åtgärder och inte skolan som behöver göra förändringar.

Den 1 maj tweetade Bo Hejlskov Elvén, som är psykolog och arbetar med rådgivning kring hantering av problemskapande beteende för bland annat pedagogisk personal, ut en länk till sin blogg där han har skrivit ett inlägg Om åtgärdsprogram i grundskolan.

Bo skriver bland annat ”åtgärdsprogrammen fokuserar på vad eleven eller föräldrarna bör göra, inte vilka åtgärder skolan tänker vidta
För mig är det oförståeligt att skriva en åtgärdsplan med fokus på elevens eller föräldrarnas insatser. Det är det på flera plan:

  • En åtgärd måste i min förståelse vara något skolan gör. Det är ju skolans åtgärdsplan. Det kan aldrig vara skolans åtgärd att be föräldrarna eller eleven om att göra något.
  • Om åtgärdsplanen ska vara effektiv måste den innehålla åtgärder som skolan har överblick och ägarskap för.”

Bo menar att vill skolan att det ska ske en förändring, så måste rektor, pedagogen, skolan ta reda på vad de kan göra för att eleven ska kunna nå de uppsatta målen i skolan, annars, menar Bo vidare, sker detta: ”Om vi känner oss maktlösa eller om vi inte vet vad vi annars ska göra finns det en risk att vi inte tycker att det är vi som borde förändra vårt beteende.”  

Bo menar att Lärarhögskolorna har missat att utbilda oss pedagoger i beteendeproblematik, vilket gör att många pedagoger ”inte har en susning om hur de ska handskas med situationer när det händer”. Här tycker jag att Bo generaliserar. Jag har mött många goda exempel på pedagoger som kan hantera och vet hur de ska hantera ovanliga situationer som uppstår.

Tillbaka till det som är intressant i hans inlägg.
Ska vi få eleverna att sitta på lektionen istället för att gå runt i klassrummet måste vi jobba på att vara i kontakt med eleverna, att vara autentiska i mötet med varje elev, vi måste se till att eleverna vet vad de förväntas göra och när samt göra undervisningen tillräckligt intressant. För vissa elever måste vi kanske skapa tydliga strukturer för varje lektion. Vi måste sikta in oss på de elever som går mest runt. Minskar vi deras vandrande kommer de andra att sitta kvar också. Sedan måste vi utvärdera om det fungerar, och gör det inte det, måste vi kartlägga vilket fält vi inte täckt tillräckligt bra. För bara genom att vi tar ansvar kan vi lyckas.

Min önskan är att denna blogg når denna uppgivna pedagog som har skrivit insändaren och att hen får möjlighet att läsa inlägget som Bo skrivit och att hen tillsammans med rektor och övriga personal kan få kraft att hitta vägar till dessa elever som kanske inte har föräldrar som klarar av alla dessa ska.

Advertisements

Om helbj

Musiklärare och IKT-pedagog i Ro4, Tierps kommun
Det här inlägget postades i Blogg100 och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s